Upp som en sol ned som Hol

Klockan ringde 06.30 och vi studsade upp som sig bör. Man visste inte vad dagen skulle bjuda på, förutom att det skulle bli en oförglömlig upplevelse.

Vi träffade en härlig kille från Australien, Adan, vid frukosten och sa att han kunde sitta vid oss om han hade lust. Vi surrade om ditten och datten och det visade sig att han hade vart ute från juli och skulle hemåt någongång dec/jan. Han reste ensam men hade träffat en Amerikansk tjej, Cynthia, som han skulle ha följe med till toppen.

Efter maten gick vi upp och fixade en guide, det ingick i det pris som vi hade betalt tidigare. Jeffrey eller som de sa själva, Jepprey. Eller som skotten säger, wizkey. Vi frågade hur ofta på en vecka han klättrade till toppen. Tre gånger i veckan gjorde han det. 20 år hade han sysslat med det dessutom. Ett jävla rännande. Vid disken där guiderna delades ut till alla vilsna turister kom en man fram till oss och frågade om vi kanske kunde dela guide. "ofcourse mylady" sa Arvid kvickt som ögat (jag har sagt till honom att han skall vara trevlig och öppen för nya kulturer och människor) och sträckte nöjt på sig. Bill var mannens namn. Egentligen William. En självklar förkortning på det blir ju Bill.......

Så det blev Bill från Australien, vår guide Jepprey och vi i en buss ned till dalen för att börja stigningen upp på berget.

Vi startade spattiga som ungtjurar men såg till så att 35åriga Bill inte blev för långt efter. Sen sket vi i det.

Man har för vana att tänka att man är ungefär så tränad som man var när man tränade mycket. Det är fel.

Speciellt flåset är det skillnad på. Och här gör de luften så tunn. Onödigt.

Trots allt gick det bättre än förväntat fysiskt sett. Vi studsade förbi de flesta klättrarna på vägen till vår sovplats för natten.

Alla älskade våra skor. Alla. Vi hade föreläsningar i timtal. Det var nära vi gjorde en powerpoint-presentation som vi visade på projektorduk framåt kvällen.

När vi kommit fram till vårt övernattningsställe, Laban Rata, var klockan inte mer än 12.30 ungefär. Vi satte oss och stretchade och väntade på maten. Folk ramlade in allt eftersom. Adan och Cynthia satte sig vid vårt bord och vi tjötade en stund. Alla var väldigt sköna och avslappnade, vi pratade med görmycket folk från jordens alla hörn. Jag slängde fram en kortlek och succén var ett faktum.

Vi satt två svenskar, två australiensare som reste var för sig, en tyska, en engelska och en amerikanska och spelade plump. Fantastiskt kul. Synd att vi inte tänkte på att ta bilder på det. Eller spelade in vår förklaring av spelet.

Note-to-self, alla från Tyskland gillar inte att bli kallade "Ze German."

Vi skulle kunna göra som arvid och skriva mastodontfilmsmanus om denna klättringen, men det är svårt att förklara. Det är så svårt att få med alla detaljer. Det var så mycket som hände och så olikt något annat man gjort tidigare.

Vi kan sammanfatta det med att det var underbar stämning mellan de 40-50 deltagarna, utsikten var fantastisk på vår resa ned för berget på morgontimmarna och vi var klart snabbast ned från Laban Rata till startplatsen, 1.40.

Fridens liljor