Mt.Kinabalu-Ranau-Kota Kinabalu

Vaknade upp dagen efter nedstigningen från berget som vi gjorde i extremt rask takt. Småjoggandes faktiskt.
Och det märktes, o som de märktes.
Även om vi lade ner mycket tid under gårdagen på att stretcha och försöka mjuka upp tidigare extremt frusna tår och fingrar vaknade man idag med värk i princip hela kroppen.
Vaderna.
Lårena.
Röven.
Ryggen.
Armarna.
Axlarna.
Nacken.
KNÄNA
Jag kände mig som en riktigt gammal gubbe när jag gick upp ur sängen.
Väldigt svårt att på pränt få ner känslan och upplevelsen av att bestiga berget men det var en upplevelse likt inget annat jag gjort tidigare.
Det var inte så jobbigt fysiskt sett att man någon gång var nära på att spy, men totalen av allt.
Det konstanta uppåtgåendet, den tunna luften, avståndsskyltar som var utsatta någonstans mellan tummen och pekfingret o en dålig natts sömn. Mycket speciell och minnesvärd tripp.

Så idag tänkte vi att vi skulle slicka såren lite och ett gammalt mörbultat handbollsknä gjorde sig bra påminnt under hela dagen. Vi hade båda svårt att gå i trappor, ja gå över huvudtaget. Framförallt att sitta stilla så man blev kall under dagen var jäkligt jobbigt för benen. Den kombinationen var lite speciell att få ihop.
Så siktet när vi vaknade imorse var att ta sig till en varm källa i närheten av Ranau dit vi tagit oss under gårdagen.
I anslutning till den varma källan fanns en regnskogsvandring med promenad i hängbroar uppe bland träden, något vi kände att man borde uppleva när man väl är där även om kroppen värkte.
Och det gjorde den.
Den stackars 5-6 km långa promenaden blandat på marken blandat på hängbroar ca 10-12 meter över marken, den promenaden tog en evighet. Sen att ett monsunregn överraskade oss efter halva sträckan så vi fick söka skydd under ett litet tak ihop med 10 högljudda kameraälskande malayer gjorde inte saken bättre.
Men en väldigt fräsig och annorlunda promenix va de definitivt.
Sen var det dags för bad, och det gick upp för oss att man fick ta sig en balja och sen tappa upp den med varmt vatten själva. det fanns inga färdiga man bara kunde plurra i.
Lika bra de kanske, hade inte gärna velat dela 2 kubik vatten med en tidigare badande, så där stogg vi med positiv anda och började fylla. Men vattentrycket var ju ungefär som när kurre går upp och skvätter om nätterna.
Så efter en halvtimme gav vi upp efter att ha fått baddat iallafall fötterna i riktigt varmt vatten.

Sen tog vi taxi tillbaka till Ranau, buss ner till Kinabalu (9mil ca) var helt ensamma i minibussen vilket var guld, sen efter typ 1.5 timmes färd blev vi avsläppta vid vägkanten av chauffören.
Han förklarade att han bodde där och han gick av sitt pass då, så en medtrafikerande buss som han slängt käft med i förra rödljuset plockade upp oss.
Vi hade betalat för att komma till kinabalu center, men kom sen inte längre än till en förort då den nye chauffören förklarade att vi skulle ta en citybuss in till stan.
hippsomhapp hittade vi den och vilken buss sen.
Neonljus och Güntherdunk inne i gjorde till den klart bästa resan hittills.

Sen var vi framme i Kinabalu, efter precis som vanligt här, en kaotisk resa som till slut utan större problem slutade som planerat.

Det är faktiskt jäkligt skönt här i Malaysia med alla människor, dom kan inte så bra engelska på alla ställen, men vem kan det. Men alla är trevliga och försöker hjälpa till.

En annan extremt minnesvärd grej på väg ner från berget var det mötande folket.
Det var tydligen dags för olika leveranser upp till Hostelet på berget, så vi mötte väldigt många malayer med vad som såg ut av vara extremt tunga ryggsäckar.
Sådana ryggsäckar som inte finns att köpa på intersport direkt, utan hemmagjorda av de man haft tillhanda och sedan fyllt med allt möjligt, cola, öl, mat, osvosv.
Halvvägs ner stannade vi för att ta vatten när en av bärarna gjorde de samma på sin väg upp.
Jag frågade vad han bar, och han bar en kabeltrumma på 96kg :O
Ryggsäcken hade också en rem runt pannan, och två gammla spännband som såg ut att skava långt in i axlarna på den tanige killen som var runt 170 lång och kan inte vägt mer än 70kg.
Jag fick chansen att prova ryggsäcken, och det var jävlar i mig de tyngsta jag lyft på länge.
Kunde precis marklyfta den från det bord den stog på.
Han berättade att dom gick upp med sådana packningar 5-6 dagar i veckan.
5-6 DAGAR I VECKAN kutade dom upp och ner för berget. med 96KG PÅ RYGGEN.
Bra krut i dom benen.

Så nu ligger vi på samma hostel som vi bott på innan i Kinabalu, klockan är 21-10 och kenny har somnat i sin säng med kläderna på. Imorn kommer en buss och plockar upp oss för vidaretransport till lite forsränning som vi ska sysselsätta oss med. ska bli riktigt kul. hoppas bara inte träningsverken tilltar till imorn.

På söndag är planen att ta oss till de södra delarna av Borneo.
Medelst flyg tar vi oss till Kuching, oragnutangcenter och en ny stad att spana in.

Lev väl.

Jesus finns där för dig.
Så gör också KFC!!!