PENANG!!!

Så nu ligger vi på rummet och lökar lite.

Kom till ön, staten Penang igår. Och inte långt innan bussen rullade över bron började de gå upp ett ljus för oss att det bara var ön som hette Penang och inte staden vi skulle till. Skapade lite huvudbry innan vi fick rätsida på den saken.

Bussresan från Kuala Lumpur kostade i förhållande till restiden precis ingenting, men sen att vi som vanligt efter halva resan blir sålda till en annan chaufför som smutsigt boskap börjar höra till vanligheterna. Så mitt ute i ingenstans bad vår chaufför oss att byta buss utan egentlig anledning.

Antar att bussen drog för mycket med två vita giganter på.

Resan va typ 40 mil om jag fattat det rätt, och att tiden för att nå målet va dryga 7.5 timme är helt otroligt. Körde chaffisen på tvåan hela vägen?

Sen tog vi en taxi. den chauffören hade värre ticks än någon vi skådat hittills, vi fruktade inte för våra liv lika mycket som med stampataktenchaffisen i Kuching. Men inte långt ifrån. Han använde hela vägbanan som en boss kan vi konstatera.

Idag har vi strögat. käkat indiskt. och strögat.

Vädret här är kanon, strålande sol och staden verkar så här till en början vara alldeles lagom stor. Georgtown då. Som staden dit vi skulle faktiskt heter. Sen att vi bor på Love Lane.........

Lillördag idag och Kenny har gapat hela dagen efter ett par kalla. Man får hålla han under uppsikt hela tiden så han inte slinker in någonstans och sänker en i förbifarten.

Så troligtvis får jag gå med ut ikväll och som vanligt bära han på mina axlar hem.

Starbucks. Y u no have vanligt starkt kaffe. Får beställa kaffe americano med en espresso i.

Skulle gå in i ett köpcentra idag, ganska stort. Kenny går fram till informationsdisken där han får berättat för sig att det är lunchstängt en timme. Kenny frågar enkelt på klockren engelska,

- vad finns det inne i köpcentrat? Vilka butiker?, till synes en enkel fråga att reda ut för någon som sitter i infodisken för själva köpcentrat.

Damen, svullot, som satt där svarar iskallt ( på betydligt knackigare engelska)

- Jag har inte en aning, jag går aldrig in i köpcentrat.

KLOCKRENT

Sen att försöka få vägbeskrivningar av folk. Kan man glömma. Dom har inte en aning vart dom är själva.

Gick in i en seriös sportbutik och frågade en dam som pratade engelska vart vi var på kartan och vi tänkte att eftersom gatan var stor skulle det inte vara ett problem för henne att peka ut.

Glöm det.

Hon hytte med fingret längs hela gatan som en riktigt spastiker, och vi försökte reda ut vart längs hela gatan som korsar hela staden vi var. Kunde vi glömma. Hon hade inte en susning.

Tydligen aldrig sett en karta förut.

Kennys kusin Anna går nu under smeknamnet DildoAnna av förklarliga anledningar.

Hostellet vi bor på är kanonfint, synd bara att vi delar sovsal med några som hellre hade sovit i öknen. Två galna fransyskor som hatar det engelska språket. Dom stängde helt enkelt av A/C´n igår kväll och sa att dom tyckte de va kallt. DE VA FÖR HELVETE TVÅHUNDRA GRADER

Jävla puckon.

Vi delar också med ett psykfall från spanien och en glädjeflicka från Filippinerna som Kenny direkt blev vän med på Facebook. Hon heter typ Canada Canadian eller nåt.

Har köpt en vattentät bögslunga också. guld.

Rättelse. Sanningen. Så jag ser det.

Angående Arvids flis i foten.

Jag kände efter med fingrarna var snittet borde göras. Skrapade bort smuts och överflödig hud. Sedan var det på ett bett över. Ett precist bett som kirurger skulle vart stolta över.

Så.

På Arvids beskrivning låter det nästan bestialt. Vafalls!

Ha det bra. Hoppas glöggen smakar.

Fridens

Extra

En dag i Bora cay, en händelse, för livet, jag hade en sticka, en mindre pinne, en smärre stock i foten.

Jag bad Kenny, min husläkare, att ta en titt, han fann snabbt vad problemet var.

Han började med sina grottfingrar att försöka peta ut va de nu var jag hade i foten.

Efter en stund tröttnade han på det, då han inte kom någonstans. Och tog till det tunga artilleriet.

Eftersom han är en manisk nagelrivare har han aldrig några naglar att tala om, och han fann sig tvungen att sätta tänderna ordentligt i problemet. Ordagrant.

Han bett, tuggade, och fräste i ett par minuter. Sen skiner han upp som en sol och säger

- Problemet löst, jag tuggade ut pinnen ur din fot :D

Orang utan och Kuching med.

Kuching är stället vi hittills har spenderat mest tid. Huvudsakligen på grund utav två underbara människor. Hade inte Bob D (Nya Zeeland) och Katy P (USA), vart där hade vi inte stannat så länge. Vi var ute med dem nästan varje dag. Slängde käft, drack pilsner och lagade mat. Underbara dagar. En av dagarna åkte vi även lite moped som de hade hyrt. Jumla sköj.

De har vänstertrafik i malaysia, mindre sköj.

Vi var på ett orangutangcenter en av dagarna i Kuching.

Orangutangerna var "fria" i den meningen att de kunde sticka om de ville. Men slänger man ut mat till dem två gånger om dagen och ropar på dem att det är middag, så är inte apor dummare än att de stannar. Men vilka häftiga djur. Fria eller inte så var de härliga att skåda.

Vi såg en hel del gynnare på centret:

Snörvel, Görpa, Peter Picken, Börst, Fjara och Kullekull.

"Jag undrar om de är så farliga", skrek arvid. De lägger snart till hans svårt sargade fot till de andra varningsbilderna ni ser på sista bilden.

Gratis är fortfarande gott!

Nu lämnar vi fattigmanslandet Singapore.

Tillbaka till Malaysia, fast denna gången på fastlandssidan och hufvudstaden Kuala Lumpur.

Tillgängligheten till Wi-fi under vår vistelse i Singapore har varit väldigt begränsad därav våran ganska dåliga uppdatering här.

Vi har som tidigare skrivits om sovit hos en tjej vi träffade i Kuching, hon hade en studentlägenhet inte större än 10 kvadratmeter. Och då tar vi ändå i.

Hon hade fixat en underbar säng i form av 3-4 cm tjock madrass som var typ 80cm bred till mig och Kenny att sova på.

3 nätter näst intill direkt på betonggolvet sätter sina spår :)

Vi kom hit i torsdags kväll, och gjorde inte mycket mer än att käka och installera oss i lägenheten, på fredagen var det upp med tuppen då Ty Miranda som hon hette hade två tentor att avverka under dagen. Så rätt ut i ett virrvarr av tunnelbanor och stressade morgontrötta människor på väg till alla möjliga ställen.

Vi använde fredagen till att våran vana trogen vandra staden runt, klockan 9 lämnade vi campusområdet vi bodde på och kom tillbaka vid 17-tiden så det var en hygglig promenad.

China town, Little India och ett gäng stora shoppingmalls avverkades, och vi fick en rätt bra uppfattning under dagen hur staden såg ut.

En ganska snabb uppfattning av Singapores stadsbild är att dom älskar skrytbyggen.

Det finns byggnader i staden som liknar jag vet inte vad. Det måste vara konst.

En av de flådigaste var nog Marina bay Casino;

Sen var inte teatern nere vid hamnen så dålig heller;

Singapore var ganska trevligt men bortsett från storstadspulsen så var det som överallt annars, maten var samma, fast dyrare. Ölen var samma, fast dyrare. Och människorna var samma, fast alla hade en Iphone eller en Ipad i näven vart dom än gick.

Tror Apple sponsrar Singapore, eller så är det motsvarigheten till de svenskar som bor trångt åt helvete och kör BMW m3 -03, fast här bor de trångt åt helvete och har en Iphone och en Ipad.

Vi har ju valt att resa väldigt lätt och trots att vi har haft uppenbart för tunga väskor har det gått smärtfritt genom alla kontroller. Airasia, och Tiger Airways fungerar riktigt bra. Och det är tokbilligt att flyga här nere.

Sen att Airasia troligtvis är enäggstvilling med ryan är ju en helt annan sak. De älskar att lägga på alla möjliga avgifter för helt otroliga saker. Härromdagen kostade våra biljetter 91 Ringits, och avgiften för att komma in på flygplatsen var 100 Ringits. FUUUUUUU!!!

Kenny har utvecklat sitt intresse för artige.no de senaste veckorna till ett närmast maniskt förhållande.

Sen att pojkstackarn låg och sov middag igår med båda ögonen lite öppna, gör ju att man funderar på att ta han till närmsta hjärnskrynklare omgående.

För första gången på hela resan fruktade vi för våra liv på riktigt i torsdags förmiddag. Vi hade beställt en taxi från vårat hostell i Kuching och skulle till flygplatsen, det visade sig att chauffören var en gammal rocktrummis från ett lokalt trashmetall band. Och stampade otakten till musiken på sin stackars gaspedal hela vägen till flygplatsen. Inte kul, bara skrämmande när det också visade sig att han inte visste vilken pedal kopplingen var och dessutom vägrade växla till ettan så han startade hela tiden på tvåan, om inte trean ibland. Helt galen gubbe.

När han dessutom skulle vad han sa -köra runt en bilkö in i ett bostadsområde trodde vi vår sista stund var kommen och han skulle köra ut oss till en lagerlokal och rövbögsvåldta oss tillsammans med sina kompisar, som Kenny sa hette något i stil med Kemiske-Ali.

Vi har också haft nöjjet att visa upp Kennys passfoto för olika personer på hostellet i Kuching här följer några av kommentarerna;

- You look like u are on acid.

- You look like a child molester (Diana, använd google translator)

- I would never leave my children with you.

- You look like an 80´s pornstar.

Kvinnan på flygplatsen som satt i passkontrollen för en stund sedan frågade Kenny rakt ut

- Why do you have that mustasch? It doesn´t suit you!

Sinnesstämning

Arvid is like

and I'm like

Singapore!!!

Igår bokade vi biljetter till Singapore!

Vi lyfter imorgon torsdag på eftermiddagen någon gång.

Alla vi mött hittills har påpekat hur dyrt allting är i Singapore, och att boendet är så dyrt så många väljer att bara stanna där någon enstaka natt. Under våran vistelse i Kuching har vi delat sovsal ett litet tag med en tjej från Washington DC, och hon råkar studera i Singapore. Hon bor i någon typ av studentlägenhet och har erbjudit oss gratis husrum under tiden vi är i Singapore. Gratis är gott.

Tanken har hittills varit att vi efter Singapore ska ta oss upp längs Malaysias västkust på fastlandet, där finns bland annat Kuala Lumpur och ett gäng andra småstäder som tydligen ska vara värt ett besök.

Sen att det råkar finnas en ö längs västkusten som heter Langkawi och inte har någon skatt på öl och alkohol gör ju inte saken bättre. Billigt är gott.

Dock har vi de senaste dagarna hört mycket gott om Bali som vi tidigare inte funderat över att åka till så vi får se vad som händer de närmsta dagarna.

I övrigt har vi inte fått mycket gjort de senaste två dagarna, har sovit väldigt mycket och varit väldigt slöa i allmänhet. Kenny i synnerhet.

Pizza hut

En annan sak som är väldigt trevligt här i Malaysia är att på söndagar har dom en marknad i alla städer. Det är bra hålligång på gatorna och man kan få tag på massa lokala traditionella rätter till väldigt överkomliga priser.

Så i lördags kväll bar det av dit, då de tjuvstartar kvällen innan(!?sundaymarket). Först åt vi typ potatisskivor med sås på pinne. Sen kycklinglever som inte var någon höjdare. Sen en hamburgare. och stjärnfrukter åkte ner, och även jordnötspannkakor som va hur goda som helst. sen gick vi till pizza hut. Kan säga att vi va ganska mätta efter de.

Men de galet roliga med de hela va när vi beställde våra pizzor säger servitrisen att de kommer dröjja ungefär 17 minuter och trettio sekunder innan vi får våran mat.

Vi trodde inte på henne ett dyft för organisation är inte riktigt deras starka sida här nere.

Vi startade ett tidtagarur och när de va 15 sekunder kvar säger jag med väldigt tveksam röst -Lär ju inte hända att vi får våra pizzor i tid. Alla kring bordet skrattade gott åt restaurangens kommande misslyckande. Bara för att 5 sekunder senare få pizzan inställd på bordet.

Helvete vad vi skratta

Spexigt värre

Måndag morgon. kanonmorgon. dock lite ont i huvudet av någon anledning.

Nu har vi sovit sju nätter här i Kuching, och på samma hostel. Vi har trivts jättebra och vi har inte ens sett och gjort allt vi från början funderade på att göra i den här stan.

Detta pga att vi träffat personer på hostellet som varit hur goa som helst, så dagarna och kvällarna har försvunnit till många långa middagssittningar där världspolitik och allt annat mellan himmel och jord diskuterats.

Första personen att göra ett riktigt starkt intryck på oss var en 65-årig gubb/kille från Arizona US.

Han var hur trevlig som helst och vi gick ut och åt med han ett par gånger och kollade dessutom på bio med han och en mindre trevlig tjej som förföljde oss i 2 dagar. hon vägrade fatta vinken att vi absolut inte behövde ha med henne å göra.

Glenn som Amerikanen hette, visade sig ha rest runt i hela sitt liv och han hade de mest underliga historierna att berätta från världens alla hörn.

Hans personliga uttryck gav utrymme för lite fritolkning kring vilket håll han var lagd, när han beskrev precis hur god maten var använde han sig av, precis hela kroppen för att beskriva känslan. Hur go som helst.

Sen de senaste fyra kvällarna har vi varit ute och ätit med ett Nya zeeländskt par, eller inte riktigt, hon från US och han från NZ. De är i våran ålder och är riktigt goa människor, sen att dom precis som skåningarna där hemma väljer att svälja en massa ord så man inte förstår ett skvatt vad dom säger är ju en helt annan sak.

I lördags gjorde vi en kanongrej, vårat BnB var fullagt i sovsalen där vi spenderat de senaste 5 nätterna så vi bestämde oss för att åka ut till en nationalpark som vart placerad på en ö.

Och där spendera en natt eller två så vi skulle ha gott om tid att kolla på näsapor och krokodiler och annat som lever i de fria där.

Så vi tog bussen klockan 14,00 från Kuching, vi hade ju ingen anledning att stressa ut eftersom vi skulle stanna där ett tag.

Bussen tog dryga timmen och när vi anlände till vårat mål står en gubbe snällt och förklarar att det enda hostellet som finns på ön är fullt. Så vi vände efter lite övervägning på klacken och tog den mysiga bussresan hem igen En kanonlördag spenderad på stan i jakt på en frisbee, och det vet dom verkligen inte vad det är här i Malaysia verkar de som. Och sen typ 3 timmar i en buss.

Den här episoden av vår resa skulle man kunna skönja ha ett visst innehåll av misslyckande men vi lät oss inte nedslåss av en sådan bisarr tanke utan gick och köpte några öl och dränkte våra sorger.

Så igår åkte vi till nationalparken. Va ganska trötta. gick den kortaste slingan. gick och åt. gick till stranden. kastade frisbee som vi hade fått av den svenska ägaren på hostellet. brände våra bleka skin igen.

Och för alla er som undrat om vi är bruna så är svaret nej.

Under dessa fyra veckor har vi befunnit oss i solens strålar i syfte att få färg ungefär 2 timmar totalt. Sen att den rackarn kommer åt oss lite när vi är ute och går, men nej vi är inte bruna. 2 olika nyanser av rött är en mer rättvis beskrivning.

Kenny fann efter nästan 2 veckors letande sin bok "A dance with dragons" inbunden och precis asstor. den kommer lätt att ta upp halva hans väska. Ska bli intressant att se hur han löser de när vi skall resa iväg igen.

Tror vi ska åka till Singapore imorgon eller på onsdag. Inget bestämt än direkt.

Tråkigt inlägg med mycket info bara men det är mycket för oss själva också så vi kan komma ihåg allt i efterhand.

Överoutskjut

Film!

Högt övfer hafven!

Canopywalk

Ett par redigt stora träd sprang vi på. Canopy walk, dagen efter berget. Mysigt sätt att spendera dagen.

:)

Skypesamtal med scuuba-Jiim

Nu har vi snart pratat en timme med scuuba-Jiim över skype.

Får ju problem med hörselgångarna efter allt skitsnack. de bäckar ju igen.

Han tar ju tydligen dykcert nu kring jul i staterna, och då ska han tydligen till the big apple o till vegas o till Australien för å praktisera sina nya kunskaper.

tydligen har han haft dykcert jävligt länge, men under the table då

Bilder Mount Kinabalu

Googla själva.

Näää. Här kommer några stycken iallafall:

Vår lins på kameran fick fukt på sig. Här är vi på toppen 4095m över havet. Vi hoppas vi får bättre bilder skickade på mail snart.

Solnedgång vid sovplatsen

Utsikt vid nämnda sovplats

En rorororrrrorrdendrron

Hide n seek

Bill Arvid Kenny

Kuching!

Vi anlände till Kuching igår eftermiddag efter en trevlig men småskakig flyresa från Kinabalu.

En ytterst förvirrad taxichaufför fick i uppgift att ta oss till vårat hostel, när han för andra gången svängde in på samma kvarter förstog vi att han hade inte riktigt stenkoll på läget. Meoch n efter ett tags krypkörning så hittade han faktiskt vårat ställe.

Three house lodge heter det och är hittills ett väldigt mysigt stället ägt av en svensk tjej från stockholm, tillsammans med sin Malaysiska man har hon drivit stället i snart 1 år.

Kanonmysigt tycker jag, Kenny vill ha de lite mer hårdrock.

Idag blir de till att utforska byn och vandra gata upp och gata ner för å glana i skyltfönstren!

Vi träffade en tjej från Kanada och en från UK som vi nu delar sovsal med, hon från Kanada har varit ute ett tag redan och verkar skittrevlig, menas hon från UK är ett nervvrak efter att han rest i 10 dagar själv.

Hon är inte dåligt stressad över att hon måste ha sin "time of her life" och se allt det underbara direkt.

Hon har dessutom med sig en necessär som tillsammans med hennes medecinförråd skulle fylla hela Kennys ryggsäck.

Och hon är en av dom som lever med Lonely planet guiden som sin bibel.

Vad det gäller människor vi hittills träffat på som lever efter denna bibeln så är det något sektliknande över dom, det är bara att upprepa vad Kenny sa en gång tidigare förra veckan,

- Det verkar fan inte som dom kan gå på toa ens utan att först läsa om toaletten i LP.

Alla väljer vi olika.

Jag vill ha en fem, sex likes på denna. om det var möjligt.

FRUSNA ASIATER

I vårat nya rum precis som i det förra är det jag och Kenny som med all rätta styr över air-con kontrollen.
Vilket uppenbarligen har medfört vissa problem för våra asiatika roomies.
Dom valde nu vid god natt-tid att sova med jacka på.

HEEEJ DÅ!

Bra idag, sämre igår

Igår mådde vi lite dåligt.

Åt bara två bananer var och en snickers på den dagen.

Men var inte rädd mamma, vi drack mängder.

Idag är det bra igen. Ätit nästan som normalt. En tre fyra kor med andra ord.

Vi fick byta rum imorse från ett tiomannarum till fyramanna. Skönt att slippa seriemördartypen som aldrig lämnar hostellet utan bara sitter och kollar på sin telefon.

Det blir nog Kuching imorgon om inget går snett. Ska bli spännande att se den staden. Vi har hört mycket gott om den.

Vi ska försöka slänga upp lite bilder snart från allt som hänt.

Hoppas ni har det kallt, men väldigt bra :)

Fridens

Mt.Kinabalu-Ranau-Kota Kinabalu

Vaknade upp dagen efter nedstigningen från berget som vi gjorde i extremt rask takt. Småjoggandes faktiskt.
Och det märktes, o som de märktes.
Även om vi lade ner mycket tid under gårdagen på att stretcha och försöka mjuka upp tidigare extremt frusna tår och fingrar vaknade man idag med värk i princip hela kroppen.
Vaderna.
Lårena.
Röven.
Ryggen.
Armarna.
Axlarna.
Nacken.
KNÄNA
Jag kände mig som en riktigt gammal gubbe när jag gick upp ur sängen.
Väldigt svårt att på pränt få ner känslan och upplevelsen av att bestiga berget men det var en upplevelse likt inget annat jag gjort tidigare.
Det var inte så jobbigt fysiskt sett att man någon gång var nära på att spy, men totalen av allt.
Det konstanta uppåtgåendet, den tunna luften, avståndsskyltar som var utsatta någonstans mellan tummen och pekfingret o en dålig natts sömn. Mycket speciell och minnesvärd tripp.

Så idag tänkte vi att vi skulle slicka såren lite och ett gammalt mörbultat handbollsknä gjorde sig bra påminnt under hela dagen. Vi hade båda svårt att gå i trappor, ja gå över huvudtaget. Framförallt att sitta stilla så man blev kall under dagen var jäkligt jobbigt för benen. Den kombinationen var lite speciell att få ihop.
Så siktet när vi vaknade imorse var att ta sig till en varm källa i närheten av Ranau dit vi tagit oss under gårdagen.
I anslutning till den varma källan fanns en regnskogsvandring med promenad i hängbroar uppe bland träden, något vi kände att man borde uppleva när man väl är där även om kroppen värkte.
Och det gjorde den.
Den stackars 5-6 km långa promenaden blandat på marken blandat på hängbroar ca 10-12 meter över marken, den promenaden tog en evighet. Sen att ett monsunregn överraskade oss efter halva sträckan så vi fick söka skydd under ett litet tak ihop med 10 högljudda kameraälskande malayer gjorde inte saken bättre.
Men en väldigt fräsig och annorlunda promenix va de definitivt.
Sen var det dags för bad, och det gick upp för oss att man fick ta sig en balja och sen tappa upp den med varmt vatten själva. det fanns inga färdiga man bara kunde plurra i.
Lika bra de kanske, hade inte gärna velat dela 2 kubik vatten med en tidigare badande, så där stogg vi med positiv anda och började fylla. Men vattentrycket var ju ungefär som när kurre går upp och skvätter om nätterna.
Så efter en halvtimme gav vi upp efter att ha fått baddat iallafall fötterna i riktigt varmt vatten.

Sen tog vi taxi tillbaka till Ranau, buss ner till Kinabalu (9mil ca) var helt ensamma i minibussen vilket var guld, sen efter typ 1.5 timmes färd blev vi avsläppta vid vägkanten av chauffören.
Han förklarade att han bodde där och han gick av sitt pass då, så en medtrafikerande buss som han slängt käft med i förra rödljuset plockade upp oss.
Vi hade betalat för att komma till kinabalu center, men kom sen inte längre än till en förort då den nye chauffören förklarade att vi skulle ta en citybuss in till stan.
hippsomhapp hittade vi den och vilken buss sen.
Neonljus och Güntherdunk inne i gjorde till den klart bästa resan hittills.

Sen var vi framme i Kinabalu, efter precis som vanligt här, en kaotisk resa som till slut utan större problem slutade som planerat.

Det är faktiskt jäkligt skönt här i Malaysia med alla människor, dom kan inte så bra engelska på alla ställen, men vem kan det. Men alla är trevliga och försöker hjälpa till.

En annan extremt minnesvärd grej på väg ner från berget var det mötande folket.
Det var tydligen dags för olika leveranser upp till Hostelet på berget, så vi mötte väldigt många malayer med vad som såg ut av vara extremt tunga ryggsäckar.
Sådana ryggsäckar som inte finns att köpa på intersport direkt, utan hemmagjorda av de man haft tillhanda och sedan fyllt med allt möjligt, cola, öl, mat, osvosv.
Halvvägs ner stannade vi för att ta vatten när en av bärarna gjorde de samma på sin väg upp.
Jag frågade vad han bar, och han bar en kabeltrumma på 96kg :O
Ryggsäcken hade också en rem runt pannan, och två gammla spännband som såg ut att skava långt in i axlarna på den tanige killen som var runt 170 lång och kan inte vägt mer än 70kg.
Jag fick chansen att prova ryggsäcken, och det var jävlar i mig de tyngsta jag lyft på länge.
Kunde precis marklyfta den från det bord den stog på.
Han berättade att dom gick upp med sådana packningar 5-6 dagar i veckan.
5-6 DAGAR I VECKAN kutade dom upp och ner för berget. med 96KG PÅ RYGGEN.
Bra krut i dom benen.

Så nu ligger vi på samma hostel som vi bott på innan i Kinabalu, klockan är 21-10 och kenny har somnat i sin säng med kläderna på. Imorn kommer en buss och plockar upp oss för vidaretransport till lite forsränning som vi ska sysselsätta oss med. ska bli riktigt kul. hoppas bara inte träningsverken tilltar till imorn.

På söndag är planen att ta oss till de södra delarna av Borneo.
Medelst flyg tar vi oss till Kuching, oragnutangcenter och en ny stad att spana in.

Lev väl.

Jesus finns där för dig.
Så gör också KFC!!!

Upp som en sol ned som Hol

Klockan ringde 06.30 och vi studsade upp som sig bör. Man visste inte vad dagen skulle bjuda på, förutom att det skulle bli en oförglömlig upplevelse.

Vi träffade en härlig kille från Australien, Adan, vid frukosten och sa att han kunde sitta vid oss om han hade lust. Vi surrade om ditten och datten och det visade sig att han hade vart ute från juli och skulle hemåt någongång dec/jan. Han reste ensam men hade träffat en Amerikansk tjej, Cynthia, som han skulle ha följe med till toppen.

Efter maten gick vi upp och fixade en guide, det ingick i det pris som vi hade betalt tidigare. Jeffrey eller som de sa själva, Jepprey. Eller som skotten säger, wizkey. Vi frågade hur ofta på en vecka han klättrade till toppen. Tre gånger i veckan gjorde han det. 20 år hade han sysslat med det dessutom. Ett jävla rännande. Vid disken där guiderna delades ut till alla vilsna turister kom en man fram till oss och frågade om vi kanske kunde dela guide. "ofcourse mylady" sa Arvid kvickt som ögat (jag har sagt till honom att han skall vara trevlig och öppen för nya kulturer och människor) och sträckte nöjt på sig. Bill var mannens namn. Egentligen William. En självklar förkortning på det blir ju Bill.......

Så det blev Bill från Australien, vår guide Jepprey och vi i en buss ned till dalen för att börja stigningen upp på berget.

Vi startade spattiga som ungtjurar men såg till så att 35åriga Bill inte blev för långt efter. Sen sket vi i det.

Man har för vana att tänka att man är ungefär så tränad som man var när man tränade mycket. Det är fel.

Speciellt flåset är det skillnad på. Och här gör de luften så tunn. Onödigt.

Trots allt gick det bättre än förväntat fysiskt sett. Vi studsade förbi de flesta klättrarna på vägen till vår sovplats för natten.

Alla älskade våra skor. Alla. Vi hade föreläsningar i timtal. Det var nära vi gjorde en powerpoint-presentation som vi visade på projektorduk framåt kvällen.

När vi kommit fram till vårt övernattningsställe, Laban Rata, var klockan inte mer än 12.30 ungefär. Vi satte oss och stretchade och väntade på maten. Folk ramlade in allt eftersom. Adan och Cynthia satte sig vid vårt bord och vi tjötade en stund. Alla var väldigt sköna och avslappnade, vi pratade med görmycket folk från jordens alla hörn. Jag slängde fram en kortlek och succén var ett faktum.

Vi satt två svenskar, två australiensare som reste var för sig, en tyska, en engelska och en amerikanska och spelade plump. Fantastiskt kul. Synd att vi inte tänkte på att ta bilder på det. Eller spelade in vår förklaring av spelet.

Note-to-self, alla från Tyskland gillar inte att bli kallade "Ze German."

Vi skulle kunna göra som arvid och skriva mastodontfilmsmanus om denna klättringen, men det är svårt att förklara. Det är så svårt att få med alla detaljer. Det var så mycket som hände och så olikt något annat man gjort tidigare.

Vi kan sammanfatta det med att det var underbar stämning mellan de 40-50 deltagarna, utsikten var fantastisk på vår resa ned för berget på morgontimmarna och vi var klart snabbast ned från Laban Rata till startplatsen, 1.40.

Fridens liljor

Mt Kinabaloo

Dags för lite resa igen!

Jumla gött.

Kota Kinabalu har varit ett väldigt mysigt ställe att spendera tid i. God mat och trevliga människor. Dock inte något ställe man stannar på i månader.

Men nu blir det lite riv och äventyr.

Den här gången styr vi oss mot mytomspunna Mount Kinabalu.

Det vankas klättring mot skyarna. 4 Kilometer över havet är toppen på berget, så utsikten, om det är klart, är det nog inget fel på. För att ta oss till vandrarhemmet vi bor på, tog vi en buss från Kota kinabalu tillsammans med 10 andra. I bussen satt det två Manchesterbor som var väldigt trevliga som vi tjötade ett tag med. Killen hade rödare skägg än vad jag har. Tjejen också. De hade vart ute ett tag och skulle antagligen vara ute till juni. Det verkade dock som att de knappt klarade att gå på toaletten utan hjälp av guideboken från Lonely Planet. Men alla gör vi olika val. Ingen klättring för deras del dock. Arvid sa att det berodde på vindmotståndet.

En nätt tur på två dagar är det som gäller för oss. Imorgon stiger vi upp 06.30 och äter och får lunch-paket, sedan kör vi igång med klättringen. Första dagen klättrar vi troligen 4-5 timmar och stannar därefter på ett vandrarhem där uppe. Uppstigning kl 02.00 för att hinna med och se soluppgången när vi står på toppen.

Vi har aldrig tidigare gjort något sådant så det ska bli väldigt spännande!

Arvid har köpt en glesbygdskostym han skall ha på sig på klättringen. Med två underställ av Merinoull. Och handskar. Och mössa. Och näsplåster.

Jag går i kilt.

Nu tar vi det lugnt innan vandringen uppåt. Köpt nötter för att trycka i oss på vägen upp.

Undrar om vi får sova något inatt eller om det kommer in bjärv på rummet.

Puss

Mt kinabalu

Tisdag den 8 november 17.50

Idag har vi rest en del igen, med nytt sikte på mount kinabalu.

Upp som två yrvakna höns imorse, till ljudet av Kennys eviga gnällande om att jag skulle - Ge faaan i att snoosa då, böög. började min dag. Bra start.

Vi gick till en lokal resebyrå som arrangerade bergsbestigningen och fick där pynta kalaset i förväg.

Jackor som skulle hålla oss någorlunda varma under den kalla natten på berget är sen tidigare införskaffat och nu saknades bara pannlampa.

En kort marcsh inne på närmsta shooppingmall som det finns ganska gott om i Kota Kinabalu senare var det problemet också löst.

Transporten upp till förläggningen och kinabalu park vid ena foten av berget tog drygt 2 timmar och gick på serpentinvägar och genom storslagen natur, med höga berg och djupa dalar både till höger och till vänster om oss. Som vanligt var det rallykalle som körde och idag hade han nog bokat middagstid med frugan. För det som startade som en lugn normal bussfärd utvecklades snart till en vansinnesfärd i en hastighet på vägar man inte trode var möjligt. helvete vad de gick.

Så nu ligger vi i en sovsal och tar igen oss lite innan vi ska trampa iväg till en restaurang och käka kvällsmat.

Och här uppe verkar dom uppenbarligen veta att dom har monopol på matserveringar så betalt de tar dom :)

Klättringen görs i två steg, först upp till ett hostel på några tusen meters höjd. där spenderar man en natt och sen mitt i natten dundrar man upp för att förhoppningsvis om vädret tillåter kunna skåda soluppgången på toppen.

Ska bli riktigt kul detta, inte utan att man är lite oroliga för sin fysiska status. På den här höjden bultar det lite extra bara av att gå i trapporna.

KFC!!!

Vi har nu upptäckt en inhemsk rätt som faller oss fantastiskt i smaken.
Från kentucky fried chicken.
Så jumla gött med cheese wedges nåntingnånting.
Potatisklyftor med 2 sorters ost smält över.

fantastiskt. Har varit där 3 ggr sen det makabra fyndet.

:D

Idag har vi använt dagen till att vara på turistbyrån och ta reda på lite mer ang den stackars kullen vi skall bestiga om någon dag.
Och med den nyvunna informationen gick va direkt till ett shoppingcentra och införskaffade två jackor som får oss att se ut som Bill&Bull. En rutig variant, Kenny en blåsvart och jag en rödsvart.
Riktigt göttigt.
Tydligen kan de sjunka ner mot nollpunkten under natten man stannar på berget, berget som är ca 4100 meter högt skall bestigas under två etapper med övernattning någonstans strax innan toppen.
Sista stigningen gör man med början klockan 2 på natten för att på toppen få skåda soluppgången.
Här följer en länk med lite mer information ang Mount Kinabalu;
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gunung_Kinabalu

En liten jämförelse som någon slags värdemätare på vad vi har framför oss;
kebnekaise; 2 102 möh
Hallandsåsen; 226 möh, och de e knappt kullekulls bil fullastad med öl orkar upp för den!
Mount everest; 8 848 möh. göörhöögt.
kesbergsbacken i Vårgårda; 60 fallmeter. Diana klarar knappt att gå upp för den.

Så detta blir förhoppningsvis en trevlig tripp med början imorn då vi tar sikte på Kinabalu naturreservat. Där skall tydligen gå att finna en otroligt flora&fauna.
Både de ena och det andra hoppas vi på att se.

Efter de är förhoppningen att ta oss vidare någon dag senare för forsränning i en 2 mil lång och tydligen kraftigt utmanande flod.

Planen just nu är i alla fall efter det att dra oss i i landet till lite djupare regnskog för att kolla på Kennys inte allt för avlägsna släktingar, orangutangerna. Ni som hört historien om när Kenny och en annan liten skit besteg Alingsås kyrktorn mitt i natten efter en blöt utekväll vet vad jag menar.

Där ligger resplanen just nu och vi vet inte när vi nästa gång får tillgång till internet men kenny lär ju som vanligt lämpa in en roman med uppdateringar då!!!


Lev väl.

Stay in school!!!

Goji

Mamma,

idag köpte vi Gojibär.

200gram för ca 10SEK.

U mad? :)

puss

det fantastiska klocktornet

här är en bild på de fantastiska klocktornet vi besökte härromdagen.

Dianas kommentar till bilden; - Tornet ser ut som Kurre. både jag och kennys tänkte direkt på draggen hans och funderade på om det var lång, smal och livlös hon syftade tilll.

Sen la hon till; - Bågen ovanför klockan ser precis ut som hans mustach.

Fotosession

"Mamma, är det två gående berg?"

"Det ser du väl att det är isberg isåfall!"

"De kommer hitåt!"

"Det ena berget har rött skägg."

"Det andra ser ut som Trezeguet!"

"Treze.... vem?"

"Han jag har på tröjan!"

De gillar tydligen fotboll här, men verkar ha mindre koll.

Vi satte oss på ett trädeck vid vattnet idag. Det var som vanligt, folk stirrade ögena ur sig.

Man kunde lätt se att flera var sugna på ett kort med de två exotiska männen, men ingen vågade riktigt ta steget.

Till sist tog ett gäng filippiner mod till sig och gick fram till isgiganterna och frågade.

"Only one picture, sir?"

"Of course", sa vi lika glada som de.

Så vips satt vi där med ett gäng filippiner, glada som spelemän. De drog några tunga poser och vi bytte kamera så vi också kunde få en bild.

De var glada, vi var glada, alla vann.

Efter den filippinska isbrytaren vågade sig allt mer folk fram, och bild efter bild togs. Speciellt flitig var en familj med nio barn, alla vågade inte, men de flesta var framme och tog kort med de två objekten.

Vi har långt ifrån alla bilder, men en del.

Liten kille

En hön

Isbrytarna

Puss

Där du Romrom

Lokala delikatesser

En pojkes yes är inte alltid ett yes

Har precis varit och käkat.

Beställde vad vi trodde av en kille med extremt knackig engelska skulle vara, En stekt fisk och nudlar.
Fick först ris, sen en kycklinggryta, sen kom fisken efter en stund.
Men trots allt klart det bästa vi ätit hittills.

Mycket nöjje.

:D

MAT

Tjenare!

Som Arvid beskrev nedan har maten förbättrats ohyggligt mycket från Filippinerna till Malaysia.

Det gör att vi som sagt testat mycket inhemskt.

Igår var det inhemskt. Igår var det hemskt.

Arvid beställde inte någon räkgryta som tydligen inte var kattskit.

Jag beställde in grismage.

Gud så gott. Det hade en konsistens av en innerblåsa på en fotboll. Smaken tilltalade inte heller mina gourmetsmaklökar som nu hade vant sig vid godare rätter. MEN, nu har vi testat det och behöver inte göra det igen.

Kurt, mamma har fått numret till dig om det är något som behövs byggas till hemmavid. Tre-fyra våningar, en swimmingpool, koja t.ex. Bara så du vet. Om du vill kan du få en dikt här på bloggen någon dag. Den ligger redan färdigskriven. Bara att säga till.

Fridens liljor

Heavy Rain

Vårat wi-fi på rummet har lagt ner så nu måste vi ta oss ner i receptionen för å söörfa.
för dåligt.

Idag har vi återigen vandrat staden, i 3.5 timme typ.
Meningen var att vi skulle till ett naturreservat idag, men när klockan ringde vid 8 snåret imorse ville varken kropp eller knopp vara med.
Det slutade med att vi gick upp vid 14-tiden.
Så vi bestämde oss för att vandra runt och beskåda stadens kulturella sevärdheter, och efter att kollat runt på internet hade vi rätt bra koll på vad som var sevärt och inte.
En moské och ett stort klocktorn stog högst upp på besökslistan, men vilken besvikelse som tornade upp sig.
Klocktornet inte högre än en 10-12 meter och såg ut som någonting dom slängt ihop i ett hafsverk uppe på en kulle.
Moskén sen va inte bättre den, tydligen under reparation och fullt med byggställningar runt om.
Men vi misströstade inte utan fortsatte våran vandring, naturen här är väldigt nära inpå och väldigt storslagen.

Igår satt vi mitt på dagen ute i solen och unnade oss en öl för en gångs skull, eftersom den är relativt dyr här har konsumtionen de senaste dagarna sjunkit drastiskt.
Men den korta sejouren i solen mitt på dagen, även om de va småmolnigt skulle visa sig senare ha taggit styggt på våra bleka skinn.
Reser ju med en albino också så de e ju inte lätt alla gånger.
Vi hade också kavlat upp byxbenen lite för å sola bort resterna av betten på låren, detta resulterade i bra illröda brännmärken. riktigt gött. inte.

En middag här på lokala restauranger kostar typ 5-7 ringits, en ringit motsvarar ungefär 2SEK.
Inte allt för dyrt.
Idag åt vi dock på Kentucky fried chicken(!!!) och för 20 ringit så blev man bra mätt.
Hittils har vi nästan bara ätit inhemsk typ av mat, det är en hel del nudlar och ris till kycklinggrytor och fläskgrytor.
Vilka vi besämt oss för att försöka bemästra med pinnar, med blandade framgångar.
Soppan igår kväll var en tuff match för pinnarna.
Ikväll ska vi ut och äta i hamnen, på en lokal matmarknad, bazaar liknande ställe.
Där blandas den lokala befolkningen på kvällarna i stora tältanläggningar och äter med de fåtal turister som mest går runt och tittar skeptiskt på maten.
Det tar ett tag innan man vänjer sig vid deras fäbless för att ha all rå mat framme för offentlig uppvisning.

Men det är helt otroligt billigt med mat här i alla fall. Sen tar dom igen de med att ölen är åt helvete dyr.
Den kostar ungefär som hemma på många ställen, om inte dyrare.
Detta har tydligen någonting att göra med att det är en halvmuslimsk stad och därför konsumeras ingen öl av någon anledning och den som säljs är kalasdyr av samma anledning, hur de nu hänger ihop.

Kenny tycker vi ska lägga ner bloggen och starta en twitter istället, formatet där passar tydligen bättre hans lust och vilja till att skriva.

Hans majestät bajsprat anser också att jag kan starta ett romanförlag hemma i Sverige.
vad han nu menade med det.

Bilder från de senaste dagarna kommer kanske under morgondagen.

skog

vi ska ut i regnskogen vad det lider.

Arvid har lovat att klä sig som Bo Landin.

ang, kommentarer

På allmän begäran från folk med mindre internetvana så har vi nu tagit bort kravet att man måste vara innehavare av ett google-konto för att lämna kommentarer.

Så nu är de fritt fram för alla att skriva.

Liten skola i hur man lämnar kommentar kommer här också på begäran; Efter det tilltänkta inlägget som ska kommenteras finns det ett litet hyper länkat ord som ser ut så här; Comments
eller alternativt om de står på svenska så kanske de står; Kommentarer
Väl där så kan man skriva sin kommentar och för att sedan om man inte har något google konto att skriva under sitt meddelande med väljer man i rullistan; Name/Url alternativt på svenska; Namn/Url och då ploppar en liten ruta upp där man får skriva i sitt namn, alternativt länk till egen blogg eller dylikt.

Nu försökte jag vara så utförlig som möjligt och valde också för Dianas skull att översätta de mest enkla engelska fraser till svenska, så håll till godo alla!

hittills har vi haft bra tillströmning till bloggen jättekul att så många läser den!

För övrigt har vi idag gjort största kapet, två par kallingar var i sann kurre-design,
lill-fricken - du vet ju hur gött ett par vida sitter när de behövs.

vallarna

nu drar arvid skämt från vallarna friluftsteater.

-Tioman island, det är iallafall ingen fotbollsö.

-Nähä?

-De är alltid en man mindre.

Johansson. Du och arvid har ytterligare en sak gemensamt

Kota Kinabalu, Malaysia

Manila-Kota Kinabalu

Stort A kl 08.33. Fast och fin.

På resande fötter igen. Känns jumla gött. Igår(onsdag) kändes det som vi gick i femman i gbg, frånsett att vi den här gången inte kom från pissetunneln som vanligt utan från en gata med tiggare och plåtskjul. Finns knappt kontraster alls i detta landet, HEJ. Vi köpte frukt och två öl. Ungefär som i femman.

Efter smått orolig sömn med ömsom låg ömsom hög temperatur började morgonen till belåtenhet. Vi hade våra tvivel om vi skulle hitta rätt busstation i denna ~12 miljonerstad, och att vi skulle få förlita oss på taxi hela vägen. Men det gick som smort. Hade vi tagit taxi hade det i runda slängar kostat 4000pesos. Bussen kostade 280. Hejdå. U mad taxidriver?

Vi fick dock ta taxi till busstationen. Han hade många problem. Honom borde man göra en studie på. Han hade till och med en handske och och trasa på handen för att han växlade så mycket. På 20 meter hann han gå igenom hela växellådan ett par gånger om. Eco-drive.

Skillnaden på lokalbuss i alingsås och manilla är inte speciellt stor. Förutom bombhundarna vid lastutrymmet. Och de i bussen. Och killen med ett muskedunder som gick igenom bussen ett par gånger. Och kroppsvisiteringen för att komma in på stationen. Och alla felinformerade människor. Och alla poliser på plats. Och alla securitymänniskor.

Har vi nämnt att folk kollar på oss? Har vi nämnt att vi har på oss Vibram fivefingers när vi reser. Det gör att befolkningen här tycker det är om möjligt ännu roligare.

Arvid skriver att jag gav en kvinna en armbåge. Han malde ner ungen i en pita och åt med bea och ketchup.

Vi flög med kändisar idag. Listan är lång nu. Fast de flesta är korta. De flesta har heller ingen överkropp.

Det finns många muslimer här.

Vid passkontrollen i malaysia idag skulle vi fingerprintas på digitala skärmar. De fungerar vanligtvis med en för båda pekfingrarna, men de sa att ”you with the ugly trezeguet-skägg and the big nose, you have to big sausage-fingers so we need two printers.”

LE FU

De har vänstertrafik här. Bättre än västtrafik.

Puss

AirAsia

klockan 15.00 torsdag

Sitter på flygplatsen gud glömde.

klarcks flygplats. En flygplats så långt ut i ingenstans. Helvetes långt ut, nog för tidigare jämförelse mellan ryanair hemma och airasia här så ligger ju ändå Säve flygplats inte längre än två obelix-kast medelst bautasten ifrån centrum hemma. Men här var det en svinkall 2h bussresa från Manilla rakt ut i ingenstans. Kan inte skrivas för många gånger.

Men till slut kom vi till rätt hållplats, Dau, först inte mycket till världen och vi funderade starkt på om vi blivit fetblåsta av servicepersonalen på bussterminalen. Utkörda i öknen och slummen för att våldtas, rånas, dödas, och ännu värre skjutas.

Fick tag på en taxi som vi delade med en Filippinsk kille, vem hade som slutmål precis som vi flygplatsen och det kändes betryggande.

Efter som vanligt en taxifärd i 240 blås helt utan regler kom vi in i något som vi uppfattade som någon air force anläggning. och där poppade mycket riktigt upp en flyplats.

Överalllt längs vägen in stog folk med hagelbrakare och andra vapen man helst undviker konfliktsituation med.

Väl inne på flygplatsen uppstår ett virrvarr av pass- och boardingpass utbyte mellan olika folk.

visade de båda passen cirka 5-6 ggr med inte mindre än 1 minut emellan stationerna.

Dom tar också betalt överallt i filippinerna för att man använder deras station, en avgift som tydligen ligger i vårat fasta pris för kommunikationen hemma. Och det älskar dom att ta betalt för i ett litet bås för att aldrig, aldrig mer än en meter senare står det en kvinna eller man för att kontrollera att man betalt avgiften genom att ta tillbaka biljetten man precis köpt.

Bussen hade bara ett läge på ACn, maxfart och helvete vad kallt de va. Kenny va ju precis som vanligt en isgigant och satt där som ingenting menas jag frös röven av mig. Hoppas han blir sjuk så in i helvete snart.

Sömnen inatt har varit bra men i typ 2 timmars intervaller, vi båda har varit lite smånervösa inför dagens högst osäkra tripp med många lösa brickor i spelet som behövde gå i lås för att vi skulle hinna till flyget i tid. blev ju inte bättre av att kenny gick upp vid 6 snåret för att dricka vatten och först konstatera att fruktsalladen vi införskaffat till frukost fryst till is, likaså min vattenflaska, och att vi igårkväll när vi väl hade en stunds tillgång till internet glömde att boka hostel i Malaysia. Så Kenny skjöt upp som en kanon strax innan klockan ringde imorse och med glada galtahöpp sprang han iväg och fixade mer tillgång till wi-fi´n på hotellet.

Inte ofta man ser han så allert och igång, men när de väl behövdes fixade de som en boss.

Jag låg utslagen i sängen som en klubbad säl.

En dam med barn inte äldre än 2år kom fram efeter bussresan och tiggde pengar, jag sa till Kenny - vi ger stackarn några pesos. Kenny muttrade något ohörbart i mungipan.

Sen kom samma kvinna fram 5 minuter senare, jag gav stackarn några pesos till, Kenny passade på att sänka den arma kvinnan med en armbåge i tinningen. true story.

Kenny kommenterade på bussen att han var pissenödig, ändå skulle han prompt sätta i sig nästan en liter sista halvtimmen innan vi kom fram till flygplatsen. Han såg ut att sprängas när vi fick packa upp passen en sista gång. Maria maskin är det du som tuttat i pojkstackarn att han ska dricka så in i helvete med vatten?

Eller är det du bigLady? han lyssnar till dig som en gud, dålig stil att utsätta han för fara på detta sätt.

fixat hostel

nu vet vi var vi ska sova på borneo! guld

mer

Blandade bilder från Boracay, Filippinerna

Mycket bilder huller om buller men vi hinner inte mycket med betalat, långsamt internet. puss

En tricykle

Ett collage som det så fint heter.

Ett av de mer flådiga husen på den sidan av ön som Kite-surfingen var på. Precis på stranden.

Ostädat var ordet på de nästan obefolkade stränderna.