Något gammal, något nytt, något sent.

Bali avverkat och färdigt.

Packeterade och utflugna.

Till Kuala Lumpur lyfte vi den 12e Mars. Vi - jag och Kenny då, Jim lämnades på flygplatsen i Denpasar, Bali. Han skulle tydligen vidare till Tazmanien och ta utvecklingskurs i djupdykning. Kursen var på Danska tydligen. Kul för lille knodden att han får vara ute och flänga lite på egen hand.

Uppdateringarna på bloggen har väl lyst med sin frånvaro den senaste tiden, och det har trillat in ett och annat oroligt mail/sms/facebook-meddelande från oroliga föräldrar och andra som undrat om vi gått under på de sju haven.

Ska försöka fylla i de luckor som finns.

16e Februari, min födelsedag, oavsett vad illvilliga rykten på Facebook säger så är det 16e Februari och inget annat. Detta datum flög den då 5 man starka Svensk-truppen sträckan mellan Ho-Chi minh staden i Vietnam - Singapore - Jakarta, Indonesiens hufvudstad. Väl framme i Jakarta var klockan ganska sent på kvällen. Detta sågs ej som något hinder för de sol- och strand jagande pojkarna Lucas, Pontus och Josef. De hade under dagen fått upp ögonen för att Bali låg i Indonesien. Så väl i Singapore kläcker de idéen att dom vill åka till Bali istället. Sagt och gjort efter lite omröstning så i Jakarta började jakten omedelbart på en direkt flight därifrån.

Hipp som happ hade vi bokat en biljett som skulle ta oss till Bali, och 23.00 lokal tid landade vi mjukt och fint efter flyg med Garuda Airlines. Bolaget tydligen svartlistat i Europa, helt oförståeligt enligt oss då det var en av de bästa flygningar vi gjort. God mat, mycket trevligt plan, och 20 kg packning ingick i priset.

Efter diverse holmgång med taxi-chaufförer och dylikt, hittade vi ett skafferie att sova i på Balis turistort nr.1. Kuta Beach.

Kackerlackorna vållade oss lite bryderier innan vi lugnt somnade sent som attan den natten.

Sen börjad göttat.

Hittade ett trevligt hotell med pool och 5 min promenad till stranden, alla pojkarna fick sova i samma rum och vi hade AC på rummet. Guld med Guld.

Tidigare nämnda trio hade ungefär dryga veckan att spendera innan något litet propellerplan skulle ta dom till Doha, och vidare till landet som så många gånger tagit Älvsborgs fästning ifrån oss.

Med det i åtanke lades planerna upp för närmsta tidens dagdriverier. Strand-raggande, bad, sol, och utforska glada gatans nattliv var ungefär vad som fick plats på schemat.

Därav de få uppdateringarna på bloggen, dagarna såg ganska likadana ut, inte menat annat än att det var görgött, men det fanns inte mycket spexiellt att rapportera hem om.

Pontus och Josef visade under denna tid upp oanade talanger, med aldrig sinande styrka brändes pengar på krims-krams och 25 par bad-shorts, 15 Calvin Klein klockor och otaliga t-shirts med mer eller mindre lustiga tryck på.

Efter ett par dagar i Kuta bestämdes det att vi skulle förflytta oss till Norra Bali, och orten Lovina. Från flera håll på internet fick vi bekräftat att Lovina hade underbara stränder och en i övrigt mysig by-håla att erbjuda. Inget stämde.

En spökby, med sunkig strand och smutsigt vatten. Här kanske jag gör en Jim Wilson och brer på lite men det var ungefär så det kändes.

Efter bara 2 nätter bröt vi upp och tiden räckte inte till annat än att vi tog oss tillbaka till Kuta igen några nätter innan de 3 skulle återvända till Svedala.

Och här anslöt globetrottern, och den i Alingsås kanske mest överutbildade personliga assistenten Jim viret lilleknodden Wilson.

Direkt influgen från Australien kom han som en stormvind och skulle visa hela gruppen hur det hinkades drinkar och sveptes öl. Nu skulle det bli rääjv skreks det.

Vi bokade en dagstripp som skulle ta oss ut på havet för snorkling, para-gliding och även en tripp till en sköldpadde-ö erbjöds.

Hade personligen dagen innan denna tripp fått några utslag kring armhålorna och biceps när vi badat i poolen, men inte tänkt mer på de eftersom de gick ner ganska omgående. Men efter para-gliding som inte ens fick det att killa lite i bäret och snorkling kom en ny allergisk reaktion. Denna gången över hela kroppen.

Från vader upp till bröstkorg ploppade de upp, små och stora märken, ungefär som efter myggbett. Min kropp såg ut som ett slagfält.

Min personliga sjuksyster Kenny ansåg att jag skulle till ett apotek omgående. Kenny, Jim, Pontus, Josef, alla jobbar de hemmavid som personliga assistenter och ingen hade sett något liknande. Det kändes betryggande. Lugn som en filbunke med en puls på 220 avbröt jag och Kenny dagens utflykt och tog oss till apoteket.

Där fick jag starka receptbelagda piller mot allergiska reaktioner.

Utslagen gick ned väldigt omgående, men jag fick skyhög feber istället.

2,5 dag senare, inget intag av mat att tala om och en feber på 39,6 så bestämde vi oss för att allt inte var som det skall, en läkare tillkallades till vårat rum och det tog henne nån minut att konstatera Dengue-feber.

Någon slags mini-ambulans tog mig till en läkarstation i närheten. Blodprov, en natt där, och konstaterad Dengue-feber.

Lite blod ur näsa fick fart på beslutet om omgående förflyttning till sjukhuset i Denpasar, huvudstaden på Bali.

Med Kenny vid min sida, transporterades jag till Bali royal Hospital.

Dropp, blodprov och sköterskor som väckte mig okristligt tidigt på morgonen blev närmsta veckan min vardag.

Jim kom till sjukhuset och kände sig ensam sedan de 3 andra flytt landet, självklart erbjöd jag han husrum och bekväm sängplats som han skavfötters delade med Kenny.

Under nästan en veckas tid sov vi 3 i sjukrummet och aldrig blev det mindre fnissigt för vissa sjuksytrar att vi bodde där inne alla 3.

Sedan tillfrisknades det då hade tiden sprungit iväg så till den grad att planerna som fanns att upptäcka 2-3 öar i öst föll. Vi tog oss tillbaka till Kuta och där tog det ungefär 3 dagar för mig att återhämta mig till ett för mig normalt tillstånd.

Jag vill här passa på att tacka både Jim och Kenny som under denna tid stannade med mig och var vid min sida på sjukhuset hela tiden även om dom säkert hade kunnat komma på ett par hundra saker som skulle fallit dem mer i smaken. -Tack.

Speciellt till Jim, han kom glad i hågen till Bali och trode han skulle få 3 veckors ös, men efter en dålig resa upp till Lovina, och sedan några enstaka dagars strandplaskande var han en vecka på sjukhuset med mig. Kenny har jag ju tidigare i livet varit helt röten i kroppen så han har jag många sjukhusdagar till godo på så det är inte lika farligt!

Och inte en gång har de 2 klagat på läget som uppstod, men dom passar väl på att prata skräp bakom min rygg. Hoppas dom håller det där.

Efter ett återbesök på sjukhuset och ett par förrvirrade timmar där så blev jag iaf friskförklarad (höhö).

Då bestämde sig vädergudarna för att spela oss ett spratt och leverera regn hela den återstående veckan på våran Bali-vistelse. Men vi misströstade inte.

Hyrde moped 2 dagar och åkte på varenda bakgata, framförallt eftersom vi 50% av tiden var vilse.

En kväll bestämdes det att vi skulle åka till Starbucks och ta en kaffe. Vi tog en genväg, över en enkelriktad gata, och tro inget annat än att bylingen stog där och lurade.

Inget som fick våran storförhandlare Kenny att skaka på nerverna. Efter att han spänt sina Irländska ögon i Herr blå så kröp det ur konstapeln att han kunde tänka sig att se genom fingarna för den här gången.

Emot en mindre ersättning givetvis.

75SEK per person kostade det att åka mot enkelriktat på Bali.

Dyrt kaffe sa Kenny.

Hygglig kille sa Jim.

Under en eftermiddag på ett kaffe här någonstans i dagarna bestämde jag och Kenny för vad vi skulle ta oss för med den närmsta framtiden.

Tyskland skall besökas, och lite handbollsmatcher och förhoppningsvis någon eller några fotbollsmatcher ligger på idébordet.

Någon som har tips att komma med där så tas de emot med öppen famn.

Kenny har ju varit ute och seglat förr, Prag pratades upp och han hade ganska starka anledningar till varför just detta land och stad skulle besökas. Så efter 1 minuts överläggning hade en avstickare dit planerats in.

Senare har Kenny hittat ett till utflyktsmål i närheten. Bungyjump på världens tredje högsta hoppåskutt-plats skulle tydligen vara något alldeles extra. Vet ej mer om detta.

Vet ej mer om någonting faktiskt.

Men Bali var trevligt, synd bara att jag skulle sabba saker till den grad att vi inte han med att se mer av Indonesien. Tar vi en annan gång tydligen.

Tror Jims största minne han tar med sig från ön var när Swansea gjorde mål mot City och United seglade upp i serieledning. Då gick det blött i byxan på pojkstackarn och i glädjeyran bjöd han hela baren på en runda. Pengar saknas ju tydligen inte där i alla fall.

Något Jim glömt att kolla upp innan han reste ut var vad hans reseförsäkring täckte, eller inte täckte rättare sagt.

Men efter att Kenny informerat honom om att ingen försäkring täcker ett spräckt hönebröst, sittande på en obefintlig överkropp med tillhörande flaskhals.

-ingen försäkring täcker ett spräckt hönebröst, sittande på en obefintlig överkropp med tillhörande flaskhals. Orsakat av att försäkringstagaren försökt sig på att lyfta upp sin ryggsäck som väger över 38kg. Speciellt inte om man har en sotarmössa i packningen och en mor som använder tidslinjen på Facebook.

Jim undrade om han inte kunde få förmildrande omständigheter då han också packat med en yoga-skiva, en tång, och 4 burkar hår-wax.

Men icke.

Så från den dagen tog han det säkra före det osäkra och lät Kenny bära hans väska.

Har tidigare på bloggen skrivit lite om våran match-vikt vid olika tillfällen.

När vi lämnade Sverige och kom till Fillippinerna stog Kenny på stadiga 84 och jag på 82. Detta med kläder på.

Idag vägde vi oss igen på flygplatsen. Och efter sjukdom och en lång tid utan ordentligt med matintag så låg jag på 77 medans Kenny var oförändrad.

Kenny uppskattar inte mina romaner.

Men hade han varit lite mer vaken på våra långresor, och underhållt mig så jag haft något annat att göra så hade det inte blivit så här. Ber om ursäkt för detta.

Och sedan Lucas åkte hem med sin kamera har vi inte haft vett nog att ta egna bilder så därför är det en bristvara från de senaste två veckorna.